Trots en hög grad av nivellering lever fortfarande svenska bygdemål och dialekter i betydande utsträckning. Rena dialektord är uteslutna från vårt urval av testord. Med provinsiella ord avser vi ord eller uttryck som, från det mer eller mindre dialektalt färgade språket i någon del av landet, upptages i litteraturen eller brukas i det vårdade talspråket.
Nedan ges några exempel ur den svenska litteraturskatten.
"Gammalt i världen gick laxen ett trettiotal mil uppför älfven", Pelle Molin (Ådalens poesi, 1897)
"Man har ju sett en hösäck på fötter förut, sade Stockholmarn och bresade med benen"
Eyvind Johnson (Nu var det 1914, 1934)
"Akt dej, att du int strungnar, tokpojk, ropade då Anna-Greta, for upp och började slå och banka honom i ryggen", Astrid Väring (Frosten, 1926)
"...och skuggan av mig själv blir släppt förbi,/ett håltomt eko av en melodi,
/en sista rossling ur ett sängomhänge",
Hjalmar Gullberg (Dödsmask och lustgård, 1952)
"Alekratt och vide växte tätt omkring den mörka gölen",
Fritiof Nilsson (Bock i örtagård, 1933).
fredag 1 juni 2007
Ålderdomliga ord i svenska språket
De ord som normalt användes eller bör kunna användas i riksspråket finns i huvudsak upptagna i SAOL. För varje ny upplaga tillkommer nya ord och äldre ordfomer försvinner. Men ord åldras gradvis, genom att de inte längre tas i bruk lika ofta och genom att den litteratur där de förekommer läses allmer sällan. Så länge det finns ett intresse för vår svenska skönlitteratur och vårt språkliga arv, finns det all anledning att upprätthålla en viss bevandring i äldre svenska ordformer och dessas betydelser.
I viss grad beror vår upplevelse av om ett uttryck är ålderdomligt eller ej på vilken generation vi tillhör. De ord som här valts, bedöms dock vara i högre eller lägre grad ålderdomliga, och högtidliga, tvärs över generationsgränserna.
Bruket av kända bibelcitat och bevingade ord i "det bildade språket" kan ge ytterligare anledningar till att vilja öka sin kännedom om föråldrade ord och uttryck. Däremot är det naturligtvis av stor vikt att i skriven text idag undvika ålderdomliga ord och uttryck.
Nedan återges, till allmän förnöjelse, ett antal citat hämtade från olika svenska författares verk.
Ehvart vårt öga sig vänder upptäcker det oräkneliga spår af din ... allmakt. (Rudin, 1870/1878)
Anna Lisa skriver att hon väntar att få se Ransätersbor på Arvika till trettondagshelgen.
Eja! Vore vi där! (Geijer, 1809)
Staden Tokio hemsöktes i genomsnitt vart fjärde år av jordskalv. (Sörlin, 1925)
En son, den ende han ägde sig närmast, Fjärran i härnad dragit och stred i det Turkiska kriget. (Runeberg, 1841)
Jätten fick ... slutligen hela stocken i jemvikt öfver sina härdar. (Svenska folksagor, 1844)
Jag skrider förbi B. v. Beskow med lätta steg och hatten i hand, såsom det höfves sig, då man passerar en hofmarskalk och baron. (Sturzen-Becker, 1861)
Kungen (=Gustaf Vasa) upptäder (på en bild) ... i det tyska modets "pluderhosor".
(Svenska Folket, 1938)
Lifvets studium, tor mig, är lifvets bästa pläsir. (Österling, 1908)
Hennes gång var fast på spänstiga vador och vaggande ron. (Strindberg, 1884)
Man anförde (mot konung Magnus) ... Hans slemma lefverne, vid hvilket alla stygdes. (Illustrerad Svensk Historia, 1876)
Du är saker till drängens skada. (Moberg, 1941)
Att den ena människan riktar sig på den andras arbete. (EkonS, 1891).
I viss grad beror vår upplevelse av om ett uttryck är ålderdomligt eller ej på vilken generation vi tillhör. De ord som här valts, bedöms dock vara i högre eller lägre grad ålderdomliga, och högtidliga, tvärs över generationsgränserna.
Bruket av kända bibelcitat och bevingade ord i "det bildade språket" kan ge ytterligare anledningar till att vilja öka sin kännedom om föråldrade ord och uttryck. Däremot är det naturligtvis av stor vikt att i skriven text idag undvika ålderdomliga ord och uttryck.
Nedan återges, till allmän förnöjelse, ett antal citat hämtade från olika svenska författares verk.
Ehvart vårt öga sig vänder upptäcker det oräkneliga spår af din ... allmakt. (Rudin, 1870/1878)
Anna Lisa skriver att hon väntar att få se Ransätersbor på Arvika till trettondagshelgen.
Eja! Vore vi där! (Geijer, 1809)
Staden Tokio hemsöktes i genomsnitt vart fjärde år av jordskalv. (Sörlin, 1925)
En son, den ende han ägde sig närmast, Fjärran i härnad dragit och stred i det Turkiska kriget. (Runeberg, 1841)
Jätten fick ... slutligen hela stocken i jemvikt öfver sina härdar. (Svenska folksagor, 1844)
Jag skrider förbi B. v. Beskow med lätta steg och hatten i hand, såsom det höfves sig, då man passerar en hofmarskalk och baron. (Sturzen-Becker, 1861)
Kungen (=Gustaf Vasa) upptäder (på en bild) ... i det tyska modets "pluderhosor".
(Svenska Folket, 1938)
Lifvets studium, tor mig, är lifvets bästa pläsir. (Österling, 1908)
Hennes gång var fast på spänstiga vador och vaggande ron. (Strindberg, 1884)
Man anförde (mot konung Magnus) ... Hans slemma lefverne, vid hvilket alla stygdes. (Illustrerad Svensk Historia, 1876)
Du är saker till drängens skada. (Moberg, 1941)
Att den ena människan riktar sig på den andras arbete. (EkonS, 1891).
Kriterier på en heraldisk sköld
1. En allmän bild skall göras så stor som sköldytan medger, utan att sköldkanten tangeras. Nedan ges tre exempel på sköldar där sköldytan används på ett bra sätt.
Ibland kan regeln om tvådimensionalitet frångås, då bildens tydlighet bör gå i första hand. Nedan ses släkten Grapes gryta, ett av de få undantagen.
Eventuellt vapendjur skall göras så skräckinjagande som möjligt, bland annat genom beväring. Med beväring avses horn, tänder, näbb, klor, hovar, tunga och fenor, vilka oftast överdrevs storleksmässigt. All naturalism är bannlyst. Exemplen nedan visar på stiliserad ekstubbe, lyra, uggla och hund.
3. Genom färgernas fördelning kunde man nå kontrastverkan. Redan tidigt använde man sig av metallerna guld och silver. Genom att ställa dem mot någon av färgerna rött, blått, svart, grönt, brunt och undantagsvis purpur blev bilden tydlig. Detta kom att bli en heraldisk grundregel som gäller än idag. Färgen brunt används inte idag inom frimurarorden.
4. Genom att använda färg mot metall och noggrant uppmärksamma bildens konturer, åstadkommes en siluettverkan, som i hög grad ökar bildens optiska kraft.
5. Då den heraldiska bilden bygger på kontrasten mellan metall och färg behövs inga konturlinjer.
6. Den heraldiska beskrivningen, den s.k. blasoneringen, är vapnets viktigaste beståndsdel, då det säger dess innehåll. Detta eftersom en avbildning varierar med heraldisk konstnär, tiden och användningen. En vapenbild är egentligen bara en konstnärs tolkning av blasoneringen. Härigenom blir aldrig ett vapen omodernt. Nedan visas tre olika heraldikers tolkning av samma familjevapen.
Blasoneringen görs av heraldiker med hjälp av vissa regler. Detta beskrivningssätt har utvecklats över århundradena. Nedan ett exempel från ett sköldebrev från 1691.
”… en skiöl fördelt ofvanifrån till bägge sijdor uthföre i trenne trekantige delar; dhe bägge öfre fälterne äro blå med en pal af sölfwer i hwardera fältet, det nedre fältet är af gull, hwaruti wijsar sigh en swart örn med utsträckte wingar; ofwanpå skiölden är en öppen tornerhielm, hwarthur upstiger ett swart örnehufvud, emillan ett par wingar i samma färga, hwardera silrad medh en gyllene pal; Crantzen och löfwärket är af gull, sölfwer, blått och swart tillsammans blandat …”
Här ges ett exempel på en modern blasonering för ett frimurarevapen:
”Fyrstyckad sköld i silver och blått,
vari en blå våg i första fältet,
i andra fältet ett stolpvis ställt svärd av silver,
i tredje fältet ett blått latinskt kors och
i fjärde fältet ett störtat svärd av silver.”
7. Ett vapen enbart saknar rang. Det är dess s.k. attribut, t. ex. rangkronor, postament och sköldhållare, som visar om vapnet är adligt, grevligt o.s.v. I vissa undantagsfall har rangkronor förekommit på skölden hos vissa släkter.
Ovan ses rangkrona för 1 - obetitlad adel, 2 – friherrar och 3 – grevar.
[Bild från Raneke, J. (1990): Svensk adelsheraldik. Malmö: Corona]
En kunglig förordning fastställde år 1762 att öppen hjälm, dvs. hjälm med öppen bygel, fick finnas enbart på adliga vapen medan den slutna hjälmen fick brukas av vem som helst.
[Berghman, A. (1934): Borgerliga släktvapen. Meddelanden från riksheraldikerämbetet 1934. Malmö: Skånetryckeriets Förlag]
Nedan ses exempel på kittelhjälm, som användes fram till 1400-talets början, stickhjälm (även kallad sluten borgerlig hjälm), som kom i bruk på 1400-talet och en bygelhjälm (även kallad öppen hjälm), som kom i bruk vid 1500-talets början.
Friherrliga vapen kan förses med två- och grevliga med tre hjälmar för att förtydliga högadelskap.
Rangtecken inom kyrkan, liksom för Riks- och kommunvapen, är av helt annan art. Regler för offentliga vapen är olika i olika länder. Kyrkliga dignitärer inom den Romersk-katolska kyrkan bär hattar i olika färger och prydda med olika antal tofsar. Svenska kyrkans biskopar för andra rangtecken.
Borgerliga vapen saknar rang, då de ej för dessa rangtecken. Nedan ett borgerligt familjevapen med sluten hjälm.
Inom Svenska Frimurare Orden använder vi endast skölden jämte devis och riddarnamn som vapen. För den som redan för ett familjevapen använder vi således sköldens beskrivning som utgångspunkt för frimurarevapnet, men kan tolka beskrivningen något annorlunda än tidigare heraldiker gjort. Se exemplet nedan.
2. Kravet på att sköldens innehåll skulle kunna ses och fastställas på långt håll var av stor vikt i medeltida krigföring. Detta medförde att bilden fick förenklas och karakteristika framhävas, medan onödiga detaljer utelämnades. Detta kallas att bilden är stiliserad. Inga bilder får alltså vara naturalistiska. Tidigare har det gjorts heraldiskt sett stora avsteg från gängse regler vid konstruerandet av vapen inom Svenska Frimurare Orden. Nedan ges ett aktuellt exempel, där logevapnet för S:t Johanneslogen S:t Erik från slutet av 1700-talet ritats naturalistiskt och tredimensionellt, två helt oacceptabla företeelser. Till höger ses det nya korrekta vapnet.
Ibland kan regeln om tvådimensionalitet frångås, då bildens tydlighet bör gå i första hand. Nedan ses släkten Grapes gryta, ett av de få undantagen.
Eventuellt vapendjur skall göras så skräckinjagande som möjligt, bland annat genom beväring. Med beväring avses horn, tänder, näbb, klor, hovar, tunga och fenor, vilka oftast överdrevs storleksmässigt. All naturalism är bannlyst. Exemplen nedan visar på stiliserad ekstubbe, lyra, uggla och hund.
3. Genom färgernas fördelning kunde man nå kontrastverkan. Redan tidigt använde man sig av metallerna guld och silver. Genom att ställa dem mot någon av färgerna rött, blått, svart, grönt, brunt och undantagsvis purpur blev bilden tydlig. Detta kom att bli en heraldisk grundregel som gäller än idag. Färgen brunt används inte idag inom frimurarorden.
4. Genom att använda färg mot metall och noggrant uppmärksamma bildens konturer, åstadkommes en siluettverkan, som i hög grad ökar bildens optiska kraft.
5. Då den heraldiska bilden bygger på kontrasten mellan metall och färg behövs inga konturlinjer.
6. Den heraldiska beskrivningen, den s.k. blasoneringen, är vapnets viktigaste beståndsdel, då det säger dess innehåll. Detta eftersom en avbildning varierar med heraldisk konstnär, tiden och användningen. En vapenbild är egentligen bara en konstnärs tolkning av blasoneringen. Härigenom blir aldrig ett vapen omodernt. Nedan visas tre olika heraldikers tolkning av samma familjevapen.
Blasoneringen görs av heraldiker med hjälp av vissa regler. Detta beskrivningssätt har utvecklats över århundradena. Nedan ett exempel från ett sköldebrev från 1691.
”… en skiöl fördelt ofvanifrån till bägge sijdor uthföre i trenne trekantige delar; dhe bägge öfre fälterne äro blå med en pal af sölfwer i hwardera fältet, det nedre fältet är af gull, hwaruti wijsar sigh en swart örn med utsträckte wingar; ofwanpå skiölden är en öppen tornerhielm, hwarthur upstiger ett swart örnehufvud, emillan ett par wingar i samma färga, hwardera silrad medh en gyllene pal; Crantzen och löfwärket är af gull, sölfwer, blått och swart tillsammans blandat …”
Här ges ett exempel på en modern blasonering för ett frimurarevapen:
”Fyrstyckad sköld i silver och blått,
vari en blå våg i första fältet,
i andra fältet ett stolpvis ställt svärd av silver,
i tredje fältet ett blått latinskt kors och
i fjärde fältet ett störtat svärd av silver.”
7. Ett vapen enbart saknar rang. Det är dess s.k. attribut, t. ex. rangkronor, postament och sköldhållare, som visar om vapnet är adligt, grevligt o.s.v. I vissa undantagsfall har rangkronor förekommit på skölden hos vissa släkter.
Ovan ses rangkrona för 1 - obetitlad adel, 2 – friherrar och 3 – grevar.
[Bild från Raneke, J. (1990): Svensk adelsheraldik. Malmö: Corona]
En kunglig förordning fastställde år 1762 att öppen hjälm, dvs. hjälm med öppen bygel, fick finnas enbart på adliga vapen medan den slutna hjälmen fick brukas av vem som helst.
[Berghman, A. (1934): Borgerliga släktvapen. Meddelanden från riksheraldikerämbetet 1934. Malmö: Skånetryckeriets Förlag]
Nedan ses exempel på kittelhjälm, som användes fram till 1400-talets början, stickhjälm (även kallad sluten borgerlig hjälm), som kom i bruk på 1400-talet och en bygelhjälm (även kallad öppen hjälm), som kom i bruk vid 1500-talets början.
Friherrliga vapen kan förses med två- och grevliga med tre hjälmar för att förtydliga högadelskap.
Rangtecken inom kyrkan, liksom för Riks- och kommunvapen, är av helt annan art. Regler för offentliga vapen är olika i olika länder. Kyrkliga dignitärer inom den Romersk-katolska kyrkan bär hattar i olika färger och prydda med olika antal tofsar. Svenska kyrkans biskopar för andra rangtecken.
Borgerliga vapen saknar rang, då de ej för dessa rangtecken. Nedan ett borgerligt familjevapen med sluten hjälm.
Inom Svenska Frimurare Orden använder vi endast skölden jämte devis och riddarnamn som vapen. För den som redan för ett familjevapen använder vi således sköldens beskrivning som utgångspunkt för frimurarevapnet, men kan tolka beskrivningen något annorlunda än tidigare heraldiker gjort. Se exemplet nedan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
